Har du reflekterat över vilka energimässiga band som skapar till människorna i din omgivning? Hur dina egna sår och präglingar projiceras till dem du älskar. Ja, såklart även de du inte älskar. Murar av försvar som du byggt upp under din barndom som utgör själva stommen i ditt inre medvetande och styr ditt undermedvetna med järnhand. För mig landade den här insikten i natt.
Alla de krav och förväntningar som jag har på mig själv, för jag också över på andra. Om än helt omedvetet. Jag, som är uppvuxen som en ”duktig flicka”, som alltid gjort rätt. Alltid bäddade sängen, sa tack, var snäll och tyst. Som skapat en illusion av att mitt eget värde baseras på att jag levererar saker som kan ge beröm och bekräftelse.
Som vuxen och snart trebarnsmor ser jag alltmer vikten av att bryta mig fri från alla dessa normer. De är en produkt av samhället men också av mig själv. Det enda sättet jag visste hur jag skulle få kärlek. Men det är inte det jag vill lära mina barn. Jag vill bryta den här destruktiva och självnedbrytande trenden och skapa frihet, för dem och för mig.
Ändå smyger de sig in i vardagen. Dömande. Varför plockar barnen inte undan disken, tar på sig kläderna, städar och visar respekt, UTAN att jag ska säga till? Jag dömer dem och samtidigt dömer jag mig själv. Jag dömer det operfekta i mig och i dem. En skuggsida av mig vill att de ska leva upp till alla de här förväntningarna, för att jag som liten flicka var tvungen att anpassa mig. Förminska mig, bli lilla blyga Emma. Men vill jag verkligen föra över det här på dem? Nej!
Jag vill släppa dem fria att vara allt det som de är, helt ocensurerade. Jag vill släppa mig själv fri. Äntligen, efter alla dessa år. Kanske kan jag få vara operfekt? Kanske kan jag få vara precis som jag är, i alla mina fel och brister. Nyckeln till att släppa dem fria ligger i att släppa mig själv fri.
Det börjar alltid med oss själva. Acceptans. Självkärlek som sprider sig ut i världen. Skapar fred och försoning. Att förlåta och bli fri.
Comments