Befinner mig i ingenmansland där tomheten bor och allt är möjligt. Det finns så många vägar som jag kan ta, men vilken är min väg? En tyst viskning i mitt inre säger att hästarna kallar och har kallat länge. Den rösten kommer aldrig att tystna, förmodligen bara bli starkare och starkare.
Det är som att de väntar på att jag ska bli redo att ta emot dem på ett nytt sätt. Jag tror att det är här, i tomheten, som jag äntligen kan göra det. Ta emot dem och all deras visdom fullt ut i mitt hjärta. Jag märker hur livets all inspiration flödar genom mig när jag kopplar upp mig på hästarna, eller djuren, eller växterna och stenarna. Det där är min väg viskar rösten. Min medicin.
Samtidigt som ett nytt liv växer i min mage befinner jag mig här i tomheten. Mer i kroppen än någonsin. Det är som om min kanal har skiftat och jag kan vara mer närvarande i varje stund, för det finns inget annat. Varje andetag, varje känsla, varje minut viktig. Jag är med allt som är och rör sig i mig och drabbas av insikten hur många känslor som passerar på en dag. Hur skulle jag hinna fånga upp mig själv om jag inte var i tomheten. Hur hittar en balans mellan görande och varande?
För nu, låter jag hästarna guida mig in i stillheten och tar emot deras budskap. Jag ryser, gråter en skvätt och känner att det nog inte finns något viktigare än just detta. Kanske är jag på rätt väg ändå.
I slutet av året släpps kortleken med hästarnas budskap. Det är så vackert. <3
Comentarios